Och trots att det är det äldsta jag någonsin har varit, är det också det absolut yngsta. För även när jag fastnar med skräcken i halsen, även när tiden fortsätter att gå när jag inte följer med, så är jag mer jag än jag någonsin varit. Som att det tog mig 30 år att baka och plötsligt går det att äta. Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara, i den mån man någonsin är det. Och jag är inte där jag ser att andra är, där dit jag stretat mot att vara. Jag är i själva verket så långt bort ifrån det att jag stundtals går vilse. Men jag kan – för första gången – också se att det är på grund av mina egna val och min egen vilja. För varje dag som går känner jag större makt över mitt eget liv och möjligheten att forma det precis som jag vill. Och när jag inte längre känner mig tvingad att pressa mig ner i Askungens skor har jag mycket mer plats att vifta på tårna, och andas. Så trots att det är det äldsta jag någonsin har varit, är det också det absolut yngsta, för jag tror att jag börjar nu.
Postat i:30-årspanik, Citatknark, Existenskris, Iakttaget, Livet liksom
